Det känns bra att ha något positivt att tänka på mitt i all elände. Igår var det två veckor sedan jag fick det där otäcka samtalet från Falu Lasarett. Läkaren som ringde sa att pappa somnat in under natten, och jag frågade om han skämtade. Vad är det för en fråga? Självklart ringer ingen läkare o skojar kl. 7,05 en tisdagsmorgon om att ens far dött. Nej jag fattade helt enkelt inte vad som hände. När han sa det så kändes det som att nån drog undan en matta under mina fötter. Jag satte mig ner på köksgolvet och grät sakta medans han rabblade en massa läkarord.Lyckades få Emelie att ringa hem Daniel, som inte fattade vad som hänt. Det var ju bara jag som hört orden i telefonen. Vi fick åka in undr morgonen och se honom, det var jag Daniel o Emelie. De andra två ville gå till skolan. Det var så ofattbart att se honom ligga där, dagen innan så var ju jag o Gustaf in och hälsade på och då var han pigg.
Om en och en halv vecka är det dags för begravningen, jag har ingen aning hur det kommer att gå. På mammas höll jag nog igen rätt mycket då jag satt bredvid pappa, mormor o morfar, men den här gången är så definitiv. Båda är borta för alltid och det känns inte rättvist. Det här är ju något man ska göra när man är typ 70 år själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar