Fy fan

Är så jävla trött på sjukdomar o elakheter, när ska det vara nog??? Bröstcancer, leukemi, hjärtinfarkter, strokes, hjärtflimmer m.m. m.m. Mina allra käraste släktingar o vänner drabbas, direkt o indirekt. När man tror man börjar komma lite uppåt så dras man ner lika fort igen. Att jag personligen mitt i allt detta har ett jobb som drivit mig över kanten gör ju inte saken så himla mycket bättre. Jag åker som en jojo upp å ner mellan halvbra o helvete. Självklart har jag underbara stunder med nära o kära också, men det är svårt just nu att njuta fullt ut av dem. Om 2014 börjar som detta året avslutades så kan det för min del hoppa direkt till 2015.

Vila i frid

Så har jag klarat mig igenom ännu en begravning. Denna gång var värre än mammas. Då hade jag o pappa varandra, men nu var det ju "bara" jag kvar. Tog mig igenom dagen, men var helt slut igår kväll och ögonen sved efter allt torkande av tårar. Det här avslutet ska ju hjälpa, men idag var inget bättre än de senaste fyra veckorna. Inte blev det bättre av att min morfar nu ligger på lasarettet efter hjärtinfarkt, hjärtflimmer o nån infektion. De ska röntga lungorna imorrn. Är tyvärr inte alltför hoppfull att han kommer lämna Falun på egna ben. Men vi får se hur det går. Det enda jag vet nu är att detta inte direkt hjälpte mig uppåt, snarare åt fel håll...... ner i mitt hål igen :-(

Gustafs dag

Idag är det sex år sedan vi for in till BB för sista gången, ja iaf när det gäller barnafödande för min egen del. Gustaf börjar bli en stor grabb, och han blev mycket glad över sina paket som innehöll Skylanders Giants till vår PS3. Alla tre spelar nu för fullt i väntan på dagens Julkalender. 

Det känns bra att ha något positivt att tänka på mitt i all elände. Igår var det två veckor sedan jag fick det där otäcka samtalet från Falu Lasarett. Läkaren som ringde sa att pappa somnat in under natten, och jag frågade om han skämtade. Vad är det för en fråga? Självklart ringer ingen läkare o skojar kl. 7,05 en tisdagsmorgon om att ens far dött. Nej jag fattade helt enkelt inte vad som hände. När han sa det så kändes det som att nån drog undan en matta under mina fötter. Jag satte mig ner på köksgolvet och grät sakta medans han rabblade en massa läkarord.Lyckades få Emelie att ringa hem Daniel, som inte fattade vad som hänt. Det var ju bara jag som hört orden i telefonen. Vi fick åka in undr morgonen och se honom, det var jag Daniel o Emelie. De andra två ville gå till skolan. Det var så ofattbart att se honom ligga där, dagen innan så var ju jag o Gustaf in och hälsade på och då var han pigg. 

Om en och en halv vecka är det dags för begravningen, jag har ingen aning hur det kommer att gå. På mammas höll jag nog igen rätt mycket då jag satt bredvid pappa, mormor o morfar, men den här gången är så definitiv. Båda är borta för alltid och det känns inte rättvist. Det här är ju något man ska göra när man är typ 70 år själv. 

Kanske dags igen...

Kan nog behöva min blogg igen för lite terapijobb känner jag. 

Läste mitt sista inlägg, och nu känner jag inte likadant som då. Jobbet har gått tungt ända sedan i våras när vi fick beskedet om hur vi ska börja jobba. Mycket jobb skulle göras på kort tid, och det är aldrig en bra kombo. Har känns mig trött o slut hela hösten, vilket har lett till att min stackars familj haft en trist/grinig fru/mamma. Droppen som fick min egen bägare att rinna över och leda till den sjukskrivning jag nu har var en blandning av pressen på jobbet och att min älskade pappa somnade in för gott för lite mindre än två veckor sedan. Nu kämpar jag på och väntar att få komma på KBT för att bearbeta allt.