hälsodeklaration inskickad

har nu fyllt i och skickat in deklarationen som kirurgen ska ha i Falun. lite allmänna frågor kring hälsan o mediciner. kunde även bocka i en ruta för att meddela att jag kan komma in med kort varsel. vore ju hur skönt som helst om de helt plötsligt ringde och sa att jag fick komma in direkt. nu när allt är bestämt och på gång så vill jag bara få det gjort så fort som möjligt.
pratade nyss med en sköterska som berättade vad de sagt/skrivit i uppsala angående ärftlighet. 2007 när mamma och jag var ner till dem för att utreda detta så fick jag svaret att min risk ligger kring 25-35%, alltså mycket förhöjd jämfört med andra "vanliga" kvinnor. falun hade nu kontaktat uppsala och ifrågasatt prognosen, för att se om den var annorlunda med tanke på ny forskning och sånt. tydligen har de nu hittat ytterligare en gen de kan leta efter, så nu finns det tre. med tanke på detta så tyckte även de att jag borde göra detta.
väntar på kallelse nu.......

begravning #6

i fredags var jag på sjätte begravningen på fem år. mamma, ingemar, pappa, morfar, inge och nu emilia. morfar, ingemar och emilia hade levt långa bra liv, 88, 83 resp 86 år blev de. kan känna en saknad självklart, men det går inte att jämföra med hur orättvist det är att mamma, pappa o inge skulle lämna oss så här tidigt. det gick rätt bra för mig i fredags under akten, ända tills det var dags att gå fram och lägga rosen på kistan. låten de valt var densamma som min mamma själv ville ha på sin begravning. vi hade den även på pappas. fick svårt att andas och till slut fick jag lov att gå ut, klarade inte va att höra den. det väckte såna där otäcka minnen som man helst vill ta bort ur hjärnan helt. känslan kom som en chock för mig, var inte alls beredd på det. satt utanför tills det var klart och alla kom ut. emelie kom snabbt fram o kramade mig. hon hade fått för sig att jag gått iväg för att ta livet av mig. kändes så hemskt att hon då suttit kvar där inne och tänkt såna tankar. hade ju inte ens tänkt i de banorna. jag behövde bara vara ensam och få lite frisk luft. hela kvällen kändes konstig.

allt från himmel till jord

idag är det pappas födelsedag, han skulle ha fyllt 74 år. ingen ålder alls tycker jag, och det känns fruktansvärt orättvist att jag inte längre har varken en mamma eller en pappa. inte har jag någon morfar heller, han gick bort ett par månader efter pappa. inte heller har jag min "morbror" kvar, han gick bort i juni. daniel har inte någon farmor längre. hennes begravning ska vi på imorgon. sedan maj 2009 har jag vart på fem begravningar, imorgon min sjätte. tycker det får vara nog nu.
var på mammografi mitt i all sorg i vintras, och sköterskan där skickade en remiss för mig vidare till kirurgen i falun. sköterskan tyckte jag skulle få undersöka möjligheten att få ta bort brösten. kom till en kirurg i våras, som direkt sa att jag definitivt borde göra det med tanke på alla fall av bröstcancer i min närmaste släkt. var nu i måndags in till falun igen för att träffa plastikkirurgen som ska återskapa brösten efter att kirurgen tagit bort innehållet. han tyckte precis som de andra att det inte var nån tvekan om att detta ska göras. antar att de både tänker på mig och det ekonomiska. jag är iaf säker på att om jag inte gör detta så blir jag en kostnad för dem längre fram vid en behandling av bröstcancer. och de tänker likadant. sedan mamma gick bort har jag aldrig tänkt "om" utan bara "när". ser inte hur det ska kunna gå åt nåt annat håll för mig än för mina släktingar. känns otroligt bra just nu att veta att detta ska bli av. senare under hösten eller eventuellt efter jul beroende på hur långa köer det är. kommer nog skriva mer om detta sedan när allt kör igång på riktigt.
jobbet funkar iaf skitbra. underbara kollegor och ett mycket bra jobb. kunde inte hamnat på en bättre avdelning.
barnen har nu blivit ett år äldre, de växer så de knakar. emelie går nu i femman på ornäs skola och trivs hur bra som helst. sofie har börjat trean, och kämpar på för fullt med nya fröknar och svårare läxor. gustaf har börjat ettan och älskar att läsa sina läxor.
min kbt-tant hjälpte mig verkligen i vintras, speciellt med att ta det lite lugnare på hemma-fronten. inte så mycket aktiviteter. gick själv ur trivselklubben, och jobbar hårt med att inte ta åt mig saker jag inte har tid med. barnen kör på med sina saker, och det är så kul att se hur de ser fram emot sina fritidssysslor.
just idag på pappas födelsedag blev det plågsamt uppenbart hur mycket jag saknar honom. och barnen pratar ofta om de som vi nu saknar i våra liv. var nog därför jag kom att tänka på bloggen.

Nytt år, nya utmaningar

2014 har börjat, och jag ser både fram emot det och samtidigt inte. Positiva saker är att jag idag mår tusen ggr bättre än i höstas. Det går framåt med försäljningen av pappas lägenhet. Pappas bil blev såld väldigt fort. Jag har en fantastisk man. Våra barn är underbara (men ibland driver de mig till vansinne). Mina närmaste vänner är helt otroliga. Jag jobbar mig uppåt mer o mer. 

Negativa delar innehåller hemska sjukdomar som drabbar nära o kära. Tycker det kan vara nog med sånt nu. 

Fy fan

Är så jävla trött på sjukdomar o elakheter, när ska det vara nog??? Bröstcancer, leukemi, hjärtinfarkter, strokes, hjärtflimmer m.m. m.m. Mina allra käraste släktingar o vänner drabbas, direkt o indirekt. När man tror man börjar komma lite uppåt så dras man ner lika fort igen. Att jag personligen mitt i allt detta har ett jobb som drivit mig över kanten gör ju inte saken så himla mycket bättre. Jag åker som en jojo upp å ner mellan halvbra o helvete. Självklart har jag underbara stunder med nära o kära också, men det är svårt just nu att njuta fullt ut av dem. Om 2014 börjar som detta året avslutades så kan det för min del hoppa direkt till 2015.

Vila i frid

Så har jag klarat mig igenom ännu en begravning. Denna gång var värre än mammas. Då hade jag o pappa varandra, men nu var det ju "bara" jag kvar. Tog mig igenom dagen, men var helt slut igår kväll och ögonen sved efter allt torkande av tårar. Det här avslutet ska ju hjälpa, men idag var inget bättre än de senaste fyra veckorna. Inte blev det bättre av att min morfar nu ligger på lasarettet efter hjärtinfarkt, hjärtflimmer o nån infektion. De ska röntga lungorna imorrn. Är tyvärr inte alltför hoppfull att han kommer lämna Falun på egna ben. Men vi får se hur det går. Det enda jag vet nu är att detta inte direkt hjälpte mig uppåt, snarare åt fel håll...... ner i mitt hål igen :-(