begravning #6

i fredags var jag på sjätte begravningen på fem år. mamma, ingemar, pappa, morfar, inge och nu emilia. morfar, ingemar och emilia hade levt långa bra liv, 88, 83 resp 86 år blev de. kan känna en saknad självklart, men det går inte att jämföra med hur orättvist det är att mamma, pappa o inge skulle lämna oss så här tidigt. det gick rätt bra för mig i fredags under akten, ända tills det var dags att gå fram och lägga rosen på kistan. låten de valt var densamma som min mamma själv ville ha på sin begravning. vi hade den även på pappas. fick svårt att andas och till slut fick jag lov att gå ut, klarade inte va att höra den. det väckte såna där otäcka minnen som man helst vill ta bort ur hjärnan helt. känslan kom som en chock för mig, var inte alls beredd på det. satt utanför tills det var klart och alla kom ut. emelie kom snabbt fram o kramade mig. hon hade fått för sig att jag gått iväg för att ta livet av mig. kändes så hemskt att hon då suttit kvar där inne och tänkt såna tankar. hade ju inte ens tänkt i de banorna. jag behövde bara vara ensam och få lite frisk luft. hela kvällen kändes konstig.