Livet förändras

Har ännu en gång fått den där knuffen från nån högre makt som säger åt mig att ta vara på den tid jag har med de jag älskar. Vi har alldeles för kort tid här på jorden för att slösa bort den på fel personer/jobb/fritid/nöjen osv osv. Efter att mamma gick bort har jag verkligen försökt tänka så, men jag faller alldeles för enkelt tillbaka i gamla "vanor". En efter en faller bort helt eller blir allvarligt sjuka i min närhet, och varje gång stannar jag upp och tänker till lite extra. Sen går det lite tid, och sakta men säkert dras jag tillbaka till vardagen. De som vart mig närmast var mamma o Bertil, de andra lite längre utanför min lilla familj. Självklart är det jobbigt med alla de andra åxå, men inte samma sak. Sen har vi de gånger då nån i min närhet drabbas, och jag har så svårt för att stötta. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Bara tanken på att de kan förlora nån nära, gör att jag gärna drar mig undan. Bara tanken på att jag en dag ska förlora ytterligare nån känns jobbig.