hur gör man?

jag menar, hur lever man resten av sitt liv utan en mamma? hon skulle ju liksom finnas här för alltid. jag har ju tänkt finnas till för evigt för mina barn. vet att det är omöjligt, men man vill ju. det har nu gått mer än sex månader sen mamma somnade in, och ibland kommer en känsla av att det bara var en dröm. ska hon inte komma in genom dörren igen? ibland tänker jag att det fanns mer vi borde pratat om, men kommer snabbt på att nej det var det inte. vi var aldrig så nära att vi pratade om allt. vi pratade om vädret och hur barnen mår. vad vi skulle köpa för presenter till olika födelsedagskalas. mamma och pappa var nog heller inte så pratiga när det gäller "privata" saker. men ibland har jag fått en liten glimt om att de faktiskt var lite kära. de glömde t.ex aldrig sin bröllopsdag på 30 år, tyvärr glömde båda av den 31:a. inte så konstigt med tanke på allt som höll på att ske då, men det var den första missen. det var jag som påminde pappa. han hade köpt blommor, och jag frågade om det var till mamma på den speciella dagen. oj sa han, det hade jag glömt. hon kom inte heller ihåg. i somras sa emelie eller sofie nåt till pappa om mamma. nåt om att hon saknade henne och undrade om pappa varit kär i henne. ja sa pappa, jag är det fortfarande. det var nog första gången i hela mitt liv som jag hörde pappa säga nåt sånt kärleksfullt. har inte ett enda minne av att de sagt jag älskar dig till varandra. ibland tänker jag på hennes sista andetag. tänk att jag satt med hennes hand i min just den sekunden. tänk bara hur min mormor kände det. hon satt vid kudden, och såg sin dotter dö. vad är det för mening med det? man ska ju dö före sina barn, inte efter. ibland har jag sett dödsannonser där mannen och kvinnan dött samma dag, och då tänker jag att så vill jag ha det. tänk att få somna in för gott, samtidigt som sin älskade. jag vet att det är otroligt själviskt gentemot barn och andra släktingar, men så vill iaf jag ha det. vill inte ens tänka tanken på att leva kanske flera år efter att ens livskamrat gått bort. vad är det för mening med livet då? ja jag vet, barnen och kanske barnbarn. men ändå. kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan daniel. det finns bara inte.

nu är det dags att lägga barnen i sina sängar (och hoppas på att de ligger kvar där)