Nu är allt liksom över

Idag har vi nu haft mammas begravning, superjobbigt och fint
på samma gång. Helt underbar präst fick vi, så gullig med underbara
ord som passade perfekt på mamma. Emelie blev alldeles tokledsen,
jättejobbigt att se/höra. Hon ville inte sätta sig hos nån heller,
envisades med att sitta bredvid kusin Johanna. När det sen blev
dags att gå fram till kistan så kom hon till mig, och när vi gick därifrån
så gick hon och Mats ut från lokalen =(

Alla pappas syskon kom upp från Danmark, det tror jag verkligen
han uppskattade. Dessutom var hans gamla arbetskompis Flemming
och hans fru med. Sammanlagt kom det ca 50 personer till kyrkan,
blandat med släktingar och vänner.

När de spelade "Där rosor aldrig dör" trodde jag att jag skulle svimma.
Hjärtat slog huller om buller. Det var mammas som själv bestämt att den
låten skulle vara med. Texten är ju så sorglig =(

Tack vare en massa gulliga släktingar och bekanta så gick det väldigt
smidigt med serveringen av fikat. Vad skulle jag gjort utan er? =)
Kakorna hade farmor Emilia gjort, bullarna fixade Cattis, kokosrutorna
grejade jag och pappsen och tårtorna gjorde jag och svärmor (fast mest hon).

Kortet som stod på kistan hade Per fixat, det blev jättefint.
Det var taget på mitt 30-årskalas förra året, så då var hon fortfarande
relativt pigg och kry. En fin bild av henne att minnas =)

Känns fortfarande precis lika overkligt att jag aldrig mer kommer få
träffa henne, vet att det går in i skallen till slut.....men tid kommer det ta.
Var ju samma känsla när morfar Bertil dog (Daniels morfar),
kändes helt sjukt att gå in på rummet på sjukhuset och se honom.
Till slut så lär man sig leva utan honom/henne, men det kommer stunder
då man gråter en skvätt.

Nu är det dags att lägga barnen.
kram å gonatt